Det blir aldrig som man tänkt sig - och det är som det ska

Förra veckan avslutade vi själva gruppaktiviteten för "En ny riktning" (som jag tidigare nämnt). Vi har setts 2dgr/ve i 6 veckor. Studiebesök har blandats med övningar där vi använt hästen som redskap för att öva tydlighet, vara här och nu och för att deltagarna ska få utmana sig lite - värsta "mod-gruppen". Jag är imponerad av deltagarna! De har fått syn på saker hos sig själv och de har verkligen utmanat sig själv också. Nu återstår en veckas "praktik".


I den andra Naturligtvisgruppen höll vi till på Väderbacken och dagens tema var "gränssättning". Jag undrar om jag någonsin har mött sådana hungriga hästar som de tre som vi använde oss av denna gång!!! Låt oss bara säga att tydlighet blev väldigt viktigt denna gång och deltagarna fick minst sagt ligga i.
Innan jag hunnit publicera det här inlägget har vi hunnit vara ut med den här gruppen en gång till. Den här gången blev det "enklare" för dem än jag tänkt. Det är bara att konstatera: Man kan inte ha full kontroll och det blir aldrig som man tänkt sig - men, det kan bli bra ändå :o)

Vid tangenterna
Jenny

Hello Sweden, London calling

Nej, det är inte Eurovisionsschlagerfestivalfinaldags (vilket ord).
Det var en trevlig artikel om mig och min justering av levnadsbana. När jag ibland läser en artikel så undrar jag - Hur gick det sedan?.
För er som undrar tänkte jag då och då skriva några rader och berätta lite om hur jag har det och hur det går. Ja, ni som inte undrar kan åxå läsa :-)
Först vill jag bara säga att jag mår bättre än på mången god dag, Tack Rörlighet.
Hur är det då?
Colleget ligger i norra delen av Greater-London, alldeles innanför M25 som är en motorväg (ringlinje) runt London. Det tar ca 25 min med pendeln in till centrala London, (Liverpool Street Station).
Jag hyr ett rum i ett radhus tillsammans med 4 andra sadelmakarstudenter, o delar kök, badrum etc. Tänk att jag skulle flytta in i kollektiv vid 49år, hade jag ingen aaaning om för ett par år sedan. Mina kamrater förstår mig (o jag dem) bättre o bättre dag för dag (jo, där fick jag allt till det).
Har gångavstånd (20 min) till colleget. Det är skönt att gå en stund på morgonen till, o en stund på eftermiddagen hem.
Var det svårt att bryta upp?
Nja, det svåra var att komma till ett beslut. Jag hade fantastiskt bra hjälp av Rörlighet o speciellt Kathrine. Så när väl beslutet var fattat, så kändes det inte så svårt.
Var det jobbigt?
Ja, i början var det jobbigt. Nytt land, nya människor, nytt språk (jo, jag hade väl läst lite engelska i skolan som de flesta, men ändå), från en stad med 26 000 inv. (tror jag, rätta mig gärna om jag har fel) till en med 16 milj. inv. Att lämna det invanda, det jag kände till, var för mig ett stort steg. Ett nytt liv helt enkelt. Det tog kraft o energi. Men jag var ju inställd på detta, så jag såg till att inte tömma ut mina 'energi-reserver'.
Nu är/känns det ungefär som att leva i Sverige. Bortsett från att alla pratar 'utrikiska' o kör på 'fel sida' av vägen. Nåja, de flesta. Ibland händer det att någon kör på höger sida med olyckor o trafikstockningar som följd. Varför heter det förresten 'rush hour' (rusningstrafik) när trafiken står still?
Ångrar jag mig?
Nej, inte alls (i alla fall inte ännu). Snarare tvärrtom - Varför gjorde jag inte det här tidigare.
Men som sagt, man behöver hjälp i den situation jag var i.
Utbildningen har hittills överträffat alla mina förväntningar. Engelsmännen/kvinnorna är trevliga o lätta att få kontakt med (i alla fall de jag träffat hittills), jag förstår vad de säger o gör mig förstådd.
Skulle jag rekommendera andra att göra samma sak?
Nej. Jag rekommenderar ingen någonting. Det är helt beroende av vilken situation du är i, vad du vill med ditt liv, vilka förväntningar du har/möjligheter du ser osv.
Men om någon frågar mig om de ska våga ta steget, så svarar jag - Varför skulle du inte?
Lev väl o på snart återläsande.
Best Regards, Jörgen

Vilken vecka...

Den här veckan har gått väldigt fort. Det har hänt en massor, så på det viset känns det som att varbetsveckan omfattat betydligt mer än fem eller rättare sagt de 4 dagar som jag blickar tillbaka på.

Med den lilla gruppen - En ny riktning har vi varit ute och använt oss av hästarna igen. De visade alla på ett stort mod och de utmanade verkligen sig själva. Lätt att skriva, men det är ännu enklare att hålla sig kvar i sin egna lilla trygghetszoon. De här deltagarna tänjer på gränserna och vidgar trygghetszoonen (inte bara där och då, ute med hästarna). De har all rätt att vara stolta över sig själva tycker jag. Vi har också hunnit med ett spännande studiebesök på Apoteket. Vi blev väl mottagna av Ulf Persson som berättade om vad det innebär att arbeta på ett apotek och om framtidsutsikterna, utbildning m m.

Med Naturligtvisgruppen har vi naturligtvis också varit ute och verktyget och metoden för just den gruppen är ju hästen. Veckans tema blev ganska starkt för de flesta deltagarna och även här visade man på mod i dubbel bemärkelse kan jag tycka....

Mellan gruppaktiviteterna har det naturligtvis rullat på. Vi har fått ett positivt besked från Europeiska socialfonden. Vi har fått medel för att genomföra en förstudie som handlar om kartlägga de som riskerar varsel/är varslade och ev behov av kompetensutveckling. Vi har naturligtvis en idé om en fortsättning på detta. Men vi får börja här och nu med förstudien. Jag är iaf tacksam över att vi fick dessa medel, för ansökan var minst sagt energikrävande att skriva. Lön för mödan är trevligt.

Vackra vinterdagar

Grupperna har kommit igång igen och det betyder också att solen är tillbaka. Vi har haft några fina dagar ute i Sunnansjö. Hästarna har varit med oss och vi har gjort lite olika övningar. Här kommer några foton från förra veckan.

Här till vänster är en bild på Lycka, en nyfiken och kärvänlig dam som blir kliad av en av deltagarna....


Stallet ligger i ett naturskönt område. Från huset har man utsikt över en stor hage och Väsman.
Ett ställe att trivas på.